hertigens följeslagare såg, att detta var gjordt, kastade han, under sken af att leka med Kyriakos, ett snöre, som han härför medtagit, om halsen på denne och drog till så hårdt, att han icke var i stånd att gifva något ljud från sig, tills hertigen kom dit, hvarpå de ströpo honom och kastade honom ut samma väg som fursten. När allt detta var utfördt, och hertigen kunde vara säker på, att hvarken damen eller någon annan märkt dem, tog han ett ljus i handen, gick dermed till bädden och aftäckte fullkomligt damen, som sof djupt. Han betraktade hennes sköna former med hänryckning; och, hade hon klädd behagat honom, så tjuste hon honom som naken öfver all jemnförelse. Denna anblick ökade än mera värmen af hans begär, och ångern öfver det nyss begångna brottet afhöll honom icke från att med ännu blodiga händer lägga sig bredvid henne och omfamna henne, som halft sofvande trodde honom vara fursten. Men, sedan han med största förnöjelse tillbragt en stund vid hennes sida, stod han åter upp och kallade några bland sitt folk samt lät dem med undvikande af allt buller bortbära damen genom en förborgad dörr, hvarifrån han inkommit; derute måste hon sitta upp till häst, och derpå begaf han sig med alla sina följeslagare skyndsamt och så tyst som möjligt på färd samt tog vägen till Athen. Men, emedan hertigen var gift, förde han den öfver måttan bedröfvade damen icke till sjelfva Athen, utan till ett skönt landställe, som han ägde ej långt utom staden vid hafvet, och höll henne der dold, medan hon hedersamt försågs med allt, hvad hon behöfde. Dagen efter denna gerning väntade hofmännen ända till nionde timmen, att fursten skulle stiga upp. Men,