då han ännu icke rörde sig, stötte de upp dörrarne, som blott voro tillskjutna; de funno likväl ingen och bekymrade sig icke vidare derom, i förmodan, att han på några dagar rest bort i hemlighet för att förlusta sig tillsammans med sin sköna dame. Så stodo ännu sakerna, då följande dagen en dåre, som gått in ibland de ruiner, i hvilka furstens och Kyriakos' lik lågo, drog ut det senare och släpade det efter sig vid snöret. Många igenkände med stor förvåning detta lik; genom smekord förmådde de dåren att föra dem dit, der han tagit det, hvarest man nu till hela stadens stora smärta fann furstens kropp, som derpå ärofullt begrofs. Sedan efterforskade man, hvem som begått en så svår förbrytelse, och förmodade, då hertigen af Athen icke mera var tillstädes, utan stulit sig bort, att han, som också verkligen var förhållandet, måtte hafva mördat hertigen och bortfört damen med sig. Derföre sattes hastigt en broder till den aflidne i hans ställe, och denne äggade man på det eftertryckligaste till hämnd. Han fann de öfrigas mening bekräftad genom flera omständigheter, kallade derföre sina vänner, slägtingar och underlydande i olika landskap till hjelp och samlade inom kort en ansenlig, mägtig och välbeväpnad här, med hvilken han drog i fält mot hertigen af Athen. Äfven hertigen å sin sida rustade sig, så snart han fick kunskap härom, med alla krafter till försvar, och månge herrar drogo till att bistå honom; särskildt sände kejsaren i Constantinopel sin son Constantin och Manuel, sin brorson, med en talrik och skön härsmagt. Hertigen, men än mera hertiginnan, som var deras nära slägting, mottog dessa på det ärofullaste. Imellertid ryckte