kriget dag från dag närmare, och hertiginnan tog derföre en gång tillfället i akt, lät kalla sina båda fränder till sig, berättade dem under många tårar och med utförliga ord hela händelsen och anledningen till kriget samt beklagade sig öfver den skymf, hertigen tillfogade henne genom att, enligt sin tro obemärkt, älska en annan qvinna. Uppbragt och kännbart sårad, uppmanade hon dem att för hertigens heder och hennes egen upprättelse göra, hvad i deras förmåga stod. Då imellertid de båda unge männen redan visste, huru allt detta tilldragit sig, uppehöllo de icke hertiginnan länge med frågor, utan sökte, så mycket de kunde, lugna henne och gåfvo henne det bästa hopp med afseende på hennes begäran; derpå aflägsnade de sig, sedan de dessförinnan gjort sig underrättade om stället, der den sköna vistades. Da de nu redan ofta hört damens underbara skönhet beröramas, önskade de högligen att få se henne och bådo derföre hertigen, att han måtte visa henne för dem. Denne lofvade dem detta, ej ihogkommande, hvad som vederfarits fursten, för det han visat henne för honom sjelf, och lät tillreda en präktig middagsmåltid i en skön trädgård, som tillhörde det landställe, damen bebodde, samt förde dem och några få andra vänner dit följande dagen. Vid denna måltid begynte Constantin, som satt till bords med henne, full af beundran, att betrakta henne och måste tillstå sig aldrig hafva sett en sådan skönhet, och att man icke kunde annat än urskulda hertigen och hvar och en annan, som för att äga ett så skönt väsen begingo förräderi eller något annat vanhederligt. Medan han så beskådade henne den ena gången efter den andra och för hvar gång fann henne allt skönare, gick det