honom alldeles så, som det gått hertigen. Han skildes från henne förälskad, lemnade all tanke på kriget och grundade blott på, huru han skulle kunna beröfva hertigen henne, men förborgade sorgfälligt sin kärlek för en hvar. Medan han sålunda brann af kärlekens lågor, kom tiden att draga ut mot fursten, som redan nalkades hertigens land. Till följe häraf ryckte hertigen, Constantin och alla de öfrige enligt den uppgjorda planen ut ur Athen och mot gränsen för att hindra furstens vidare framträngande. Här stadnade man flera dagar; men Constantin hade hog och tankar blott för damen och mente, att nu, då hertigen icke mera vore henne nära, skulle det blifva honom ganska lätt att nå målet för sina önskningar. För att få en lämplig förevändning att återvända till Athen, ställde han sig sjuk och tog orlof af hertigen, sedan han förut öfverlemnat hela befälet åt Manuel. Anländ till sin syster i Athen, ledde han efter några dagar samtalet på den skymf, hon ansåg hertigen genom sin kärlek för främlingen tillfoga henne, och sade, att, om hon ville, kunde han lätt hjelpa henne härutinnan genom att bortröfva damen från hennes vistelseort och föra henne annanstädes. Hertiginnan gillade fullkomligt anslaget i den tron, att Constantin gjorde detta för hennes, och icke för främlingens skull; dock med villkor att dervid gick så till väga, att hertigen aldrig finge veta, det hon samtyckt till saken. Constantin lofvade henne detta säkert, och hertiginnan gaf nu sitt bifall till, att han fick förfara, som honom bäst syntes. Derpå lät Constantin i tysthet beväpna ett litet fartyg och skickade detta en afton, bemannadt med flere