af sitt folk, dem han förut underrättat om, hvad de hade att göra, till närheten af den trädgård, der damen vistades. Sedan begaf han sig med några andra till hennes slott och mottogs der vänligt så väl af dem, som voro bestämde till hennes tjenst, som af henne sjelf. På hans önskan gick hon, åtföljd af sina tjenare och Constantins följeslagare, med honom i trädgården; men han förde damen, som om han å hertigens vägnar hade något att säga henne, ensam mot en dörr, som vette åt hafvet. Denne hade imellertid öppnats af en bland hans folk, fartyget framkom genast på gifvet tecken, och damen blef hastigt gripen och buren ombord. Härpå vände sig Constantin till hennes betjening och sade: "Ingen må röra sig eller gifva ett ljud från sig, om han icke vill dö; ty jag har icke för afsigt att frånröfva hertigen hans älskarinna, utan blott göra ett slut på den skam, han tillfogar min syster." Ingen dristade sig svara harpa, och Constantin steg ombord med de sina, satte sig bredvid damen, som ännu alltjemnt grät, och befallde, att man skulle sätta till årorna och begifva sig af. Fartyget tycktes icke flyta utan flyga, och man anlände mot den andra dagens gryning till Aegina. Här gick man i land för att hvila; men Constantin förlustade sig med damen, som sörjde öfver sin olyeksdigra skönhet. Derpå gingo de åter ombord och kommo efter några dagar till Chios, der Constantin, af fruktan för sin faders vrede och för de försök, som kunde göras att undanrycka honom damen, beslöt att stadna, emedan han ansåg stället säkert. I flera dagar ännu begrät damen sitt missöde, men lyssnade slutligen till Constantins tröstegrunder och begynte