tåga mot honom från andra hållet. Så snart Osbech fick kunskap härom, samlade han sin här, och drog, innan två så mägtige herrar finge honom mellan sig, mot konungen af Kappadocien, lemnande sin sköna i Smyrna under uppsigt af en sin trogne tjenare och vän. Det kom snart till en drabbning mellan honom och konungen af Kappadocien, i hvilken han sjelf stupade och hans här blef slagen och skingrad. Till följe af denna seger begynte Basanus dristigt rycka mot Smyrna, och på vägen dit föll allt folket till honom som segrare. Imellertid hade Antiochus, — så hette den tjenare, åt hvilken Osbech anförtrott damen, — oaktadt sin framskridna ålder, och utan att bevara sin trohet mot sin herrskare och vän, för hennes stora skönhets skull förälskat sig i henne. Då han kände hennes språk, hade hans umgänge äfven blifvit kärt för damen, som redan i flera års tid måst lefva lik en döfstum, utan att förstå någon eller sjelf begripas af någon. Derigenom visste han, sporrad af kärlek, att inom få dagar vinna hennes förtroende i så hög grad, att deras gemensamma herre, som var under vapen och i fält, glömdes, deras umgänge blef ej blott vänskapligt, utan äfven kärleksfullt, och båda underbarligt förnöjde sig med hvarandra mellan lakan. Då de nu fingo veta, att Osbech var besegrad och död, och att Basanus komme för att tillegna sig allt, beslöto de gemensamt att ej afbida honom, utan togo en ganska stor del af Osbechs der befintliga rikedomar med sig och reste i hemlighet till Rhodos. Här hade de ej vistats länge, förrän Antiochus blef dödligt sjuk. Då hände sig, att en köpman från Cypern, som var Antiochus mycket kär och hans förtrognaste vän,