besökte honom, hvarföre han, enär han märkte sitt slut nalkas, beslöt åt denne vän lemna sin egendom och den älskade damen. Redan nära döden, kallade han båda till sig och sade: "Jag ser, att jag ofelbart måste dö, och är bedröfvad deröfver, emedan jag aldrig högre önskat lefva än just nu. Men likväl dör jag nöjd, emedan, då jag en gång måste hädan, jag dör i de bådas armar, dem jag älskar mer än något annat i verlden: i dina, käraste vän, och i denna dames, som jag, sedan jag lärde känna henne, älskat högre än mig sjelf. Visserligen faller det mig tungt före, att hon, en främling, utan hjelp och råd vid min död blir qvar här; och än mera skulle det oroa mig, om jag icke visste, att du, min vän, är här, hvilken jag hoppas skall för min skull draga lika stor omsorg för henne, som du skulle göra för mig sjelf. Derföre ber jag dig på det innerligaste att, om jag dör, antaga dig min förmögenhet så väl som henne och öfver båda förfoga så, som du tror, att det skall bidraga till min själs ro. Men dig, högt älskade dame, ber jag att ej glömma mig efter min död, på det jag äfven på andra sidan grafven må kunna berömma mig af att här hafva blifvit älskad af den skönaste qvinna, naturen någonsin skapat. Viljen I lofva mig dessa båda saker, skall jag helt visst förtröstansfullt skiljas härifrån." Köpmannen och damen gräto båda lika vid dessa ord, intalade honom, när han slutat, mod och lofvade honom vid sin heder att, i fall han skulle aflida, uppfylla hans önskan. Icke långt derefter gick han ur verlden och blef af dem hedersamt begrafven. Några dagar derefter hade den Cypriske köpmannen slutat sina göromål på Rhodos och ärnade vända tillbaka