hvar kunde han alldeles icke erinra sig. Damen, som så länge varit en lekbåll för ödet, var nu nära den tidpunkt, som skulle sluta hennes olyckor; ty, så snart hon varsnat Antigonus, drog hon sig till minnes, att hon fordom sett honom i goda omständigheter i sin faders tjenst i Alexandria. Härigenom fattade hon plötsligt hopp om att, då hennes köpman var frånvarande, kanske kunna återvinna sin kungliga värdighet genom Antigoni råd och lät derföre kalla denne till sig, så snart sig göra lät. Då han kommit, frågade hon honom blygt, om han, såsom hon trodde, vore Antigonus från Famagosta. Antigonus bejakade frågan och tillade: "Min fru, jag tycker mig igenkänna er, men kan på intet vis föra mig till minnes, hvar jag sett er. Jag ber er således att, i fall det icke sårar er, erinra mig om, hvem ni är." Då damen hörde, att det verkligen var han, slog hon högt gråtande sina armar om hans hals och frågade efter en stund den högligen förundrade Antigonus, om han icke någon gång sett henne i Alexandria. Knappt hade han hört denna fråga, förrän han igenkände henne för Alatiel, sultanens dotter, som man trodde hafva omkommit på hafvet, och ville bevisa henne tillbörlig vördnad; men hon tillät det ej, utan bad honom sätta sig ned en stund hos henne. Antigonus gjorde henne till viljes och sporde henne derpå vördnadsfullt, huru, när och hvarifrån hon kommit till Baffa, medan man i hela Aegypti land höll för säkert, att hon för flera är sedan drunknat i hafvet. Damen svarade honom: "Gifve Gud, att det verkligen så skett, i stället för att jag hade behöft föra ett sådant lif, som jag varit tvungen till; och, om min fader någonsin erfar det, lär han säkerligen önska detsamma"; och vid dessa ord