började hon ånyo fälla de bittraste tårar. Derföre sade Antigonus till henne: "Min fru, fäll icke modet förr, än ni har verklig anledning dertill. Om det behagar er, sa berätta mig era händelser, och hvilket lif ni tillbragt. Måhända har allt så förelupit, att vi med Guds hjelp kunna finna en tillfredsställande utväg." "Antigonus," genmälde den sköna damen, "när jag såg dig, tycktes det mig, jag såg min fader; och den kärlek och ömhet, jag är honom skyldig, gjorde, att jag upptäckte mig för dig, då jag likväl kunnat hålla mig förborgad. I sanning vet jag få, med hvilka det varit mig så kärt att sammanträffa, som det är mig att hafva sett och igenkännt dig, förrän någon annan. Derföre vill jag yppa för dig som för en fader, hvad jag under min olyckliga belägenhet alltid hållit hemligt. Ser du, efter alt du fått höra det, något medel att återföra mig till min forna ställning, så ber jag dig använda det; men, finner du intet, då begär jag af dig, att du aldrig för någon säger, att du sett mig eller hört det minsta om mig." Efter dessa ord berättade hon honom under ständiga tårar, hvad som händt henne från den dag, hon strandat på Majorca, till det ögonblicket, hon råkade honom. Äfven Antigonus måste gråta höröfver af medlidande; men derpå sade han, sedan han eftersinnat en stund: "Min fru, då under era olyckor ert namn och stånd alltid förblifvit dolda, vill jag ofelbart bringa det derhän, att er fader har er kärare än tillförene, och konungen at Algarbien tager er till gemål." På hennes fråga, huru det skulle ske, förklarade han henne tydligt, hvad som vore att göra, och återvände derpå skyndsamt för att förebygga alla tillfälliga hinder till