som ypperligt fattat Antigoni lärdomar, att tala sålunda till sin fader: "Det kunde vara ungefär tjugo dagar efter min afresa från er, älskade fader, då en fruktansvärd storm krossade vårt skepp och nattetid dref det mot en kust derborta i vester nära ett ställe, som kallas Aigues Mortes. Hvad det blef af de män, som voro på skeppet, har jag aldrig erfarit; jag minnes blott, först att, när jag följande dagen kände mig liksom uppväckt från de döda, jag jemnte två af mina följeslagarinnor buros i land af egndens invånare, som redan varsnat det strandade skeppet och från alla håll samlats för att plundra det, och sedan att några unge män togo oss och skyndade bort, den ene hit, den andre dit. Om de båda andra har jag aldrig mera hört något. Men mig hade trots mitt motstånd två ynglingar gripit och släpade mig vid håret med sig, under det jag bitterligen grät. Då hände, att, just när de drogo mig öfver en landsväg in i en stor skog, kommo fyra ryttare farandes samma väg. Så snart mina röfvare sågo dem, släppte de mig genast och togo till flykten. De fyra männen, som att döma efter det yttre tycktes vara ganska förnäma, kommo mot mig, då de sågo dem fly, och sporde mig om mycket, och jag svarade dem likaså; men de förstodo mig lika litet, som jag dem. Derpå höllo de länge råd med hvarandra och lyfte mig slutligen på en af sina hästar samt förde mig till ett qvinnokloster, sådana de der pläga hafva. Hvad männen der sade, vet jag icke: nog af, jag mottogs med mycken välvilja af alla och behandlades alltid med aktning; och der tjente jag sedan jemnte klosterfruarna med mycken andakt den helige Cresci i Djupedal, som