qvinnorna der i landet hålla högligen kär. När jag lefvat en tid bortåt hos dem och någorlunda lärt deras språk, frågade de mig, hvem och hvarifrån jag var. Men jag betänkte, hvar jag vistades, och fruktade, att, om jag sade sanningen, de kanske skulle förskjuta mig som en fiende till deras tro, samt svarade fördenskull, att jag var dotter till en ansedd adelsman på Cypern och hade på färden till min trolofvade på Creta blifvit drifven hit bort af stormen och lidit skeppsbrott. Under denna tid måste jag af fruktan för det värsta ofta följa många af deras bruk. Men en gång, då den öfversta af dessa klosterfruar, hvilken de kalla abbedissa, frågade mig, om jag önskade återvända till Cypern, svarade jag, att jag icke längtade efter något så mycket som detta. Imellertid ville hon af omsorg för min heder icke anförtro mig åt någon, som reste till Cypern, tills slutligen för omkring två månader sedan några redlige män kommo med sina fruar, af hvilka den ena var slägting till abbedissan, från Frankrike till den trakten. Då abbedissan hörde, att de färdades till Jerusalem för att besöka en graf, i hvilken den, som de hålla för gud, begrofs, sedan Judarne dödat honom, anbefallde hon mig i deras vård och bad dem föra mig till min fader på Cypern. Huru godhetsfullt desse adelsmän mottogo mig som reskamrat, och huru mycken ära de och deras fruar beviste mig, skulle blifva för vidlyftigt att berätta. Nog af, vi gingo ombord på ett skepp och kommo efter några dagar till Baffa. Anländ dit utan att känna någon, visste jag icke, hvad jag skulle säga adelsmännen, som i följe af den ärevördiga fruns uppdrag ville öfverlemna mig åt min fader; men Gud, som hyste förbarmande med mig, förde