förråd af sällsamma och hårda olyckor, ödet erbjuder oss. Af denna otaliga mängd väljer äfven jag en händelse och säger, att, då romerska kejsardömet öfvergått från Fransmännen till Tyskarne, uppstodo mellan båda folken stor fiendskap och fortfarande förbittrade krig. Till följe häraf samlade en gång konungen af Frankrike och hans son, dels till sitt eget lands försvar, dels äfven för att angripa det andra, med all rikets ansträngning och med understöd af alla vänner och fränder, hvilka de kunde befalla, en väldig här för att draga i fält mot fienden. Men, innan de begynte sitt tåg, förordnade de, för att icke lemna riket utan styrelse, i sitt ställe till allmän riksföreståndare gref Walther af Antwerpen, en adelig och förståndig man, som, efter hvad de visste, var dem särdeles trogen och tillgifven. Ty, fastän han var mycket kunnig i krigskonsten, trodde de likväl honom mera passande för det veka hoflifvet än för krigets mödor. Walther började således med förstånd och ordning förvalta det honom anförtrodde ämbetet och tog dervid alltid till råds drottningen och hennes svärdotter, hvilka båda han, ehuru de voro lemnade åt hans uppsigt och ledning, likväl alltid behandlade som sina vördade herrskarinnor. Denne Walther var en skön man af måhända fyratio års ålder och så höfvisk och behaglig i sitt sätt, som en adelsman någonsin kan vara. Dessutom var han den finaste och artigaste riddare på sin tid och utmärkte sig framför alla andra genom sin rikt smyckade drägt. Hans husfru var redan död och hade blott lemnat honom en son och en dotter, som båda voro små. Sålunda skedde, att, medan konungen af Frankrike och hans son voro