så hög dame, som jag. Om jag icke bedragit mig, är ni den skönaste, älskvärdaste, behagligaste och förståndigaste riddare, som finnes i konungariket Frankrike. Utomdess är ni utan husfru, liksom jag nu kan säga mig vara utan gemål. Jag besvär er således vid den innerliga kärlek, jag bär för er i mitt hjerta, att ni icke nekar mig er genkärlek, utan har medlidande med min ungdom, som för er skull i sanning förtäres som is vid eld." Vid dessa ord frambröt ur damens ögon en sådan ström af tårar, att hon, som ville tillägga än flera böner, icke var i stånd att tala vidare, utan sänkte hufvudet och, liksom öfverväldigad af varm trånad, sjönk till grefvens bröst. Grefven deremot, som var en högst rättskaffens riddare, begynte strängeligen förehålla henne en så dåraktig kärlek och stötte tillbaka henne, som redan ville falla honom om halsen, samt försäkrade henne med de heligaste eder, att han hellre ville låta fyrdela sig, än tåla en sådan förbrytelse mot sin herres ära af sig sjelf eller någon annan. Knappt hade damen hört detta, förrän hennes kärlek var glömd och förvandlad i det ursinnigaste hat. "Plumpe riddare", utbrast hon, "skall jag då på detta sätt hånas af er för mitt anbud? Gud förbjude, att, eftersom ni vill döda mig, icke jag i stället skulle bringa er om lifvet eller förjaga er ur hela verlden." Och, medan hon ännu talade så, grep hon med händerna i sitt hår, slet ut det och förvirrade det helt och hållet, ryckte upp kläderna framför sitt bröst och ropade, så högt hon kunde: "Hjelp, hjelp! Grefven af Antwerpen vill våldtaga mig."