Då grefven såg detta beteende, fruktade han mera af afunden vid hofvet än af sitt rena samvete: han insåg, att den förra skulle sätta större tro till furstinnans ondska, än till hans oskuld, stod derföre upp, lemnade, så fort han kunde, gemaket och palatset och flydde hem till sig. Här satte han utan vidare öfverläggning sina båda barn på sin häst, steg sjelf likaledes upp och färdades, så fort sig göra lät, till Calais. Imellertid skyndade på damens rop mycket folk till stället och icke blott trodde den af henne uppgifna anledningen till hennes skri, då de funno henne i det beskrifna tillståndet, utan tillade äfven, att grefvens så länge visade artighet och prydliga väsen endast åsyftat detta mål. Man lopp derföre ursinnig till grefvens hus för att häkta honom; men, då man icke fann honom, plundrade man och förstörde det i grund. Nyheten härom, sådan hon vanställd berättades, kom äfven till konungens och hans sons läger; och desse dömde, högst förtörnade öfver en sådan fräckhet, grefven och hans efterkommande till evig landsflykt och utlofvade stor belöning åt en hvar, som lemnade honom lefvande eller död i deras våld. Det bedröfvade grefven, att han, fastän oskyldig, genom sin flykt gifvit skenbar grund åt tron på sin brottslighet; imellertid ankom han, utan att upptäcka sig eller blifva igenkänd, med sina barn till Calais, for derifrån skyndsamt öfver till England och begaf sig i dåliga kläder på väg till London. Innan han gick in i denna stad, undervisade han utförligt sina barn i synnerhet om två ting: först, att de tåligt skulle uthärda den torftiga belägenhet, i hvilken ödet utan deras förvållande gemensamt med honom försatt dem, och sedan, att de, så kärt lifvet vore