dem, skulle med största sorgfällighet vakta sig att någonsin upptäcka, hvarifrån och hvars barn de voro. Sonen hette Ludvig och var omkring nio år; dottren, som hette Violante, var ungefär sju, och båda begrepo, så vidt deras späda ålder tillät dem, rätt väl fadrens lärdomar, såsom de sedan i handling visade. På det ändamålet säkrare skulle uppnås, trodde fadren sig böra förändra barnens namn och kallade gossen Pierrot och flickan Jeannette, Då de nu torftigt klädda kommit till London, började de gå omkring och begära allmosor, såsom vi dagligen se franska tiggare göra. Sålunda skedde, att, när de en morgon händelsevis i denna afsigt besökte en kyrka, en förnäm dame, som var gift med en af konungens af England marskalkar, vid utgåendet ur kyrkan blef varse grefven och hans båda barn, just när de bådo om allmosor. Damen frågade honom, hvarifrån han var, och om barnen tillhörde honom. Han genmälde, att han vore från Picardie och hade måst fly derifrån för en sin vanartige äldre sons missgärning, med dessa båda, som voro hans barn. Damen, som var ganska medlidsam, kastade ögonen på flickan, som väl behagade henne, emedan hon var vacker, artig och behaglig, och sade: "Gode man, om du är nöjd med att lemna din flicka i min tjenst, vill jag gerna mottaga henne för hennes goda utseendes skull; och, om hon sedan blir en dygdig flicka, skall jag vid passande ålder bortgifta henne anständigt och väl." Grefven behagade denna begäran mycket; han sade strax ja dertill, öfverlemnade barnet åt damen under tårar och anbefallde henne det på det ömmaste. När nu grefven visste sin lilla dotter försörjd och i goda händer, beslöt han att icke stadna der längre, utan