genomströfvade tiggande ön och anlände slutligen med Pierrot till Wales, ytterst uttröttad, emedan han var ovan att färdas till fots. Här vistades en annan kunglig marskalk, som höll stort hushåll och talrik betjening, och till hvars hof grefven och hans son ofta togo sin tillflykt för att erhålla en måltid. Der voro då en son till marskalken och andra adelsmäns söner, hvilka tillsammans företogo sig allahanda barnsliga lekar, såsom att springa och hoppa; till dessa sällade sig Pierrot, och i alla deras öfningar var han lika skicklig med, om ej öfverlägsen de andra. Några gånger såg marskalken på dessa lekar, och, då gossens sätt och väsen mycket behagade honom, frågade han, hvem han var. Man svarade, att han vore son till den fattige mannen, som stundom kom dit att begära en allmosa. Derpå lät marskalken tala vid grefven om honom, och denne, som icke bedt Gud om något annat, samtyckte gerna, så ondt det än gjorde honom, att skiljas vid gossen. Då grefven sålunda såg både son och dotter hulpna, ville han icke längre qvarstadna i England, utan for derifrån öfver till Irland, så godt han kunde. Anländ till Stamford, tog han tjenst som dräng hos en grefve der i landet, skötte alla de göromål, som åligga en tjenare och stalldräng, och qvarblef der under mycket besvär och stor möda i lång tid, utan att igenkännas af någon. Imellertid tilltog Violante, som nu hette Jeanette, hos den ädla damen i London i år, gestalt och skönhet och vann sådan ynnest hos damen, hennes gemål, en hvar i huset och hos alla, som eljest kände henne, att det var förundransvärdt. Ty det fanns ingen, som icke