måste tillstå, att hennes uppförande och behag vore värdiga den högsta utmärkelse och heder. Till följe deraf var damen, som mottagit henne af fadren och aldrig om hennes härkomst kunnat utforska mera, än hvad hon hört af honom sjelf, betänkt på att bortgifta henne fördelaktigt efter det stånd, hon ansåg henne tillhöra. Men Gud, som med rättvist öga genomskådar menniskors förtjenst och kände hennes adeliga börd, och huru hon oskyldigt fick pligta för en annans synd, styrde det annorlunda; ty vi måste tro, att Han i sin nåd tillstadde, hvad som sedan hände, på det att den ädelborna flickan icke skulle råka i en ringa mans händer. Damen, hos hvilken Jeannette tjente, hade med sin man en enda son, den så väl hon som hans far på det innerligaste älskade, icke blott emedan han var deras son, utan äfven för hans dygder och förtjenster; ty han var mer än andra höfvisk, tapper, hurtig och skön till utseende och tänkesätt. Han kunde vara omkring sex år äldre än Jeannette, hvars skönhet och behag gjorde, att han på det häftigaste förälskade sig i henne och icke såg något annat i verlden än henne. Men, emedan han trodde henne vara af ringa härkomst, icke blott vågade han icke af sin fader och moder begära henne till hustru, utan dolde sin kärlek, så mycket han förmådde, af fruktan, att man skulle tadla honom, för det han valt ett så lågt föremål derför. Denna ansträngning plågade honom imellertid mycket mer, än om han upptäckt sin låga, och sålunda skedde, att han, till följe af detta ständigt ökade qval, svårt insjuknade. Många läkare tillkallades för att bota honom: men, huru de än iakttogo sjukdomstecknen, förmådde de likväl icke utforska dess