Imellertid hade Pierrot, som stadnat i Wales hos konungens af England andre marskalk, vid tilltagande år likaledes vunnit sin herres ynnest och blifvit skönare till gestalt och hurtigare än någon annan på hela ön, så att hvarken vid tornerspel eller ringränning eller andra vapenöfningar någon infödd man kunde mäta sig med honom; hvadan han öfverallt var känd och ryktbar under namnet Pierrot Picarden. Och, liksom Gud icke glömt hans syster, så visade sig ock snart, att Han äfven hade honom i minnet. Öfver den nejden kom nämnligen en pestartad sjukdom, som bortryckte nästan hälften af befolkningen, att förtiga, det af de qvarlefvande en så stor del af fruktan flydde till andra landskap, att landet tycktes vara fullkomligt öde. I denna stora dödlighet omkommo äfven Pierrots herre, marskalken, hans fru och son jemnte flere andra bröder, brorssöner och husets slägtingar, så att ingen återstod, utom en redan giftvuxen dotter samt Pierrot och några andra tjenare. När sjukdomen gifvit efter något litet, beslöt den unga damen, på inrådan af och till glädje för några qvarlefvande grannar, att taga Pierrot, såsom en tapper och hurtig man, till make och gjorde honom till herre öfver allt, som genom arf tillfallit henne. Också dröjde det ej länge, förrän konungen af England, som erfarit marskalkens död och kände Pierrot Picardens raskhet och mod, insatte honom i den aflidnes ställe och gjorde honom till sin marskalk. Detta är nu i korthet, hvad som tilldrog sig med grefvens af Antwerpen båda oskyldiga barn, dem han qvarlemnat såsom förlorade. Så hade redan aderton år förflutit, sedan grefven af Antwerpen lemnat Paris som flykting, då han efter