ett under många lidanden tillbragt torftigt lif fick lust att lemna Irland för att, emedan han såg sig vorden gammal, om möjligt höra, hvad som blifvit af hans barn. Han märkte väl, att han med tiden alldeles förändrat sitt förra utseende; äfven hade han genom det långa kroppsarbetet blifvit kraftigare, än han var, medan han lefde i ledighet, och sålunda lemnade han, fattig och illa klädd, den herre, hos hvilken han tjent i lång tid, och for öfver till England. Först gick han till det ställe, der han lemnat Pierrot, och återfann honom som en stor herre och kunglig marskalk och såg, att han var frisk, kraftfull och skön till gestalt. Visserligen gladdes han högligen deråt, men ville icke förr gifva sig tillkänna för honom, än han erhållit underrättelser om Jeannette. Derföre begaf han sig på väg och hvilade icke förr, än han anländt till London. Här frågade han i tysthet efter den dame, åt hvilken han lemnat sin dotter, och efter hennes omständigheter och fick veta, att Jeannette blifvit hennes sons husfru. Hans glädje deröfver var stor, och han aktade all sin torra vedervärdighet ringa, emedan han återfunnit sina barn lefvande och i lycklig ställning. Längtande att återse sin dotter, gick han ofta omkring och begärde allmosor i grannskapet af hennes hus. Här såg honom en dag Jakob Lamiens — så hette Jeannettes man — och kände medlidande med den fattige gamle mannen, så att han befallde en af sina tjenare att föra honom in i huset och gifva honom att äta, hvilket också tjenaren villigt gjorde. Jeannette hade redan födt Jakob flera barn, af hvilka det äldsta icke var mer än åtta år, och som alla voro de vackraste och snällaste barn i verlden. Då dessa sågo grefven äta, voro de