strax allesammans kring honom och smekte honom, som om de, dragna af en hemlig kraft, vetat, att han var deras morfader. Grefven insåg snart, att det var hans dotterbarn, och smekte och kysste dem, hvarföre barnen icke ville lemna honom, så mycket än den, som hade uppsigt öfver dem, kallade dem. Jeannette hörde detta, kom ur ett närbeläget gemak in i det rum, der grefven var, och hotade barnen eftertryckligt med stryk, om de icke gjorde, hvad deras lärare befallde dem. Då började barnen gråta och sade, att de ville stadna qvar hos den beskedlige mannen, som var snällare mot dem än deras lärare, hvaråt både damen och grefven måste le. Imellertid hade grefven stått upp från sin plats, ingalunda för att som fader helsa sin dotter, utan för att som en fattig man bevisa henne, den förnäma damen, sin vördnad, och hade i tysthet outsägligt gladt sig åt hennes åsyn. Men hon igenkände honom icke, hvarken då eller sedermera, så öfver måttan hade han förändrats mot hvad han förr var; ty, gammal, grå och skäggig, samt mager och mörk till hyn, som han var, liknade han snarare hvilken annan som helst, än grefven af Antwerpen. När damen såg, att barnen icke ville gå ifrån honom, utan gräto, om man sökte få bort dem, sade hon åt läraren, att han blott en stund skulle låta dem blifva qvar. Men, medan barnen ännu voro hos den gode mannen, kom Jakobs far händelsevis hem och fick veta af läraren, hvad som skett. Nu hyste han derförutan missnöje med Jeannette och sade sålunda till läraren: "Lemna dem bödeln i våld, som gerna kan taga dem, om han