har lust. De visa sin härkomst i sitt uppförande: tiggarbarn äro de på mödernet, och derföre är det intet under, att de helst vistas hos tiggare." Grefven hörde dessa ord och kände sig djupt sårad, men drog blott på axlarne och bar tåligt denna skymf, liksom han fördragit så många andra. Jakob deremot, som sett, huru vänliga hans barn varit mot den redlige mannen, älskade dem så högt, att han, ehuru han icke rätt tyckte om det, likväl, hellre än att se dem gråta, lät tillsäga honom, att han vore välkommen, om han ville sköta någon tjenst i hans hus. Grefven svarade, att han gerna ville stadna, men att han icke förstode sig på något annat än att se om hästar, hvilket han gjort i all sin tid. Derpå anvisades honom en häst, och, så snart han skött den, skämtade och lekte han med barnen. Medan ödet på nu beskrifna sätt kringfört grefven af Antwerpen och hans barn, begaf sig, att konungen af Frankrike dog, sedan han flera gånger slutit stillestånd med Tyskarne, och att i hans ställe kröntes hans son, hvars gemål varit orsaken till grefvens fördrifvande. Då den sista vapenhvilan med Tyskarne var tilländalupen, begynte den unge konungen kriget med ny förbittring, och konungen af England skickade honom, som sin nye slägting, talrika hjelptrupper under anförande af sin marskalk Pierrot och Jakob Lamiens, sonen till hans andre marskalk. I den senares följe var äfven den redlige mannen, nämnligen grefven, och lefde, utan att igenkännas af någon, i lång tid i hären som stalldräng samt verkade här till följe af sitt bepröfvade förstånd med råd och dåd långt mera godt, än man kunnat vänta af hans ställning.