Under det att detta krig varade, begaf sig, att drottningen af Frankrike svårt sjuknade; och, när hon kände, att hon var nära döden, ångrade hon alla sina synder och biktade sig andäktigt för ärkebiskopen af Rouen, som af alla ansågs för en ganska from och välmenande man. För denne yppade hon bland andra synder äfven den svåra orätt, grefven af Antwerpen för hennes skull lidit, och nöjde sig icke blott med att bekänna detta för ärkebiskopen, utan berättade händelsens hela förlopp inför många andra ansedda personer och bad dem söka utverka hos konungen, att grefven sjelf, om han ännu vore i lifvet, eller, hvarom icke, hans efterkommande måtte återinsättas i sitt förra stånd. Ej långt härefter dog drottningen och begrofs med all ståt och heder. När konungen fick höra sin gemåls bekännelse, grämde han sig öfver den svåra skymf, han orättvist tillfogat en så dygdig man, men lät sedan i hela hären och äfven rundtom i landet utropa, att eho, som kunde lemna honom underrättelse om grefven af Antwerpen eller något af hans barn, skulle på det rikligaste blifva belönad för en hvar af dem; ty konungen hade till följe af sin gemåls bekännelse insett grefven vara oskyldig till det brott, för hvilket han gått i landsflykt, och hade nu för afsigt att återinsätta honom i hans forna värdigheter och förläna honom än större. Denna uppmaning hörde äfven grefven i stalldrängsskepnad, och, då han väl visste, att allt verkligen förhöll sig så, gick han strax till Jakob och bad denne gå med honom till Pierrot; ty han ville visa dem, hvad konungen sökte. När de nu alla tre voro tillsammans,