bragt så många andra." Bernabò svarade förtörnad: "Detta ordkäbbel kunde blifva allt för långvarigt: du skulle tala, och jag skulle tala, och till slut visste man icke mera för det. Men, efter du menar, att alla hustrur äro så eftergifna, och att din skicklighet är så stor, är jag, för att öfverbevisa dig om min hustrus ärbarhet, redo att låta hugga hufvudet af mig, om du någonsin kan förleda henne till att på detta sätt göra dig till viljes; men, lyckas det dig icke, begär jag af dig intet annat än ett vite af tusen guldfloriner." Ambrogiuolo, som redan blifvit het med anledning häraf, gentog: "Bernabò, jag vet icke, hvad jag skulle göra med ditt blod, om jag vunne vadet. Men, har du lust att se bevis på hvad jag sagt dig, så sätt upp mot mina tusen floriner femtusen andra, som väl måste vara för dig af mindre värde än ditt hufvud; och, ehuru du icke föreskrifvit mig någon tid, förbinder jag mig att resa till Genua, att inom tre månader från den dag, jag lemnar Paris, hafva ernått min vilja med din hustru och till bevis härpå föra med mig hennes dyrbaraste saker, samt berätta dig så många afgörande omständigheter och kännetecken, att du sjelf icke skall kunna tvifla på sanningen af min utsago. Dervid fäster jag blott det villkor, att du vid din heder lofvar mig att under denna tid hvarken komma till Genua eller skrifva till henne något om denna sak." Bernabò försäkrade sig vara fullkomligt tillfreds härmed; och, så mycket än de öfrige närvarande köpmännen bemödade sig att förhindra saken, emedan de insågo, att stor olycka deraf kunde uppstå, voro likväl de båda andras sinnen så upptända, att de emot de