öfriges önskan förpligtade sig ömsesidigt till detta vad genom egenhändiga förbindelser. När förskrifningen var gjord, reste Ambrogiuolo, så fort han kunde, till Genua, medan Bernabò stadnade i Paris. Den förre hade dock knappt tillbragt några dagar i Genua, der han med mycken försigtighet gjort sig underrättad om damens bostad och seder, förrän han fick höra om henne alldeles detsamma, ja än mera godt, än Bernabò sagt honom; hvadan han fann, att hans företag var förvetet. Icke desto mindre gjorde han sig bekant med en fattig qvinna, som mycket vistades der i huset och var särdeles omtyckt at damen. Då denna icke ville låta förmå sig till någon annan tjenst, bestack han henne slutligen, så att hon lät bära honom i en härtill konstigt inrättad kista icke blott in i huset, utan till och med i den ädla fruns sofgemak. Den fattiga qvinnan föregaf nämnligen på Ambrogiuolos befallning, att hon ville resa bort och derföre anbefallde kistan i damens vård för några dagar. Kistan fick således stå qvar i gemaket, och, när natten kom, öppnade Ambrogiuolo, då han kunde förmoda att damen sof, locket förmedelst några fjädrar och trädde sakta ut i kammaren, som upplystes af en lampa. Derpå beskådade han gemakets belägenhet, målningarna och hvad annat märkligt, som fanns der, och inpräglade allt i sitt minne. Sedan nalkades han bädden; och, då han märkte, att damen och en liten dotter, som låg hos henne, sofvo hårdt, aftäckte han henne helt och hållet och såg, att hon var lika skön naken som klädd. Han upptäckte icke heller på hennes kropp något annat kännetecken, som han kunde nämna för mannen, än ett märke under