venstra bröstet, kring hvilket några små guldgula hår vuxo. Så snart han sett detta, öfvertäckte han henne åter sakta, så stort begär han än vid åsynen af hennes skönhet erfor att våga sitt lif för att lägga sig hos henne. Men, då han hört, att hon i sådana saker vore så sträng och obeveklig, dristade han det icke, utan uppehöll sig största delen af natten efter sin beqvämlighet i gemaket, tog ur ett skrin en börs, en högtidsklädning och några ringar och gördlar, inlade allt detta i sin kista och tillslöt, sedan han stigit ditin, denna, alldeles såsom hon förut varit. Detsamma gjorde han natten derpå, utan att damen märkte det minsta. Tredje dagen kom den gamla qvinnan, efter det dem imellan träffade aftalet, tillbaka för att hemta sin kista och förde henne åter till det ställe, hvarifrån hon burit dit henne. Ambrogiuolo steg strax ur, godtgjorde qvinnan efter löfte, färdades till Paris med de stulna sakerna, det fortaste han kunde, och återvände ännu före den utsatta tidens slut. Här sammankallade han de köpmän, som varit tillstädes vid tvisten och vadets ingående, och förklarade i Bernabòs närvaro sig hafva vunnit den summa, om hvilken de slagit vad, emedan han utfört, hvad han berömt sig af att kunna göra. Till bevis härpå beskref han rummets utseende och dess målningar och visade derpå de saker, han fört med sig från henne, under försäkran, att hon sjelf skänkt honom dem. Bernabò erkände, att gemaket verkligen såg ut sa, som han beskrifvit, och sade sig äfven igenkänna sakerna för att hafva tillhört hans fru, men menade dock, att Ambrogiuolo lätt hade af någon bland husets tjenare kunnat erhålla beskrifning på gemaket och likaså sakerna. Af