detta skäl ansåg han sig ingalunda besegrad genom de förebragta bevisen, om den andre ej hade något ytterligare att anföra. Då sade Ambrogiuolo: "Detta borde i sanning vara tillräckligt; men, efter du önskar, att jag skall säga mera, vill jag göra det. Jag säger dig således, att fru Ginevra, din hustru, har under venstra bröstet ett litet födelsemärke, omgifvet af ungefär sex små guldgula hår." När Bernabò hörde detta, var det honom, liksom ett dolkstyng gått genom hans hjerta, så stor smärta kände han; och den blekhet, som öfverfor hans anlete, skulle äfven utan ett ord af honom tydligen bevist sanningen af hvad Ambrogiuolo sagt. Efter en stund yttrade han: "I herrar, hvad Ambrogiuolo berättar, är sannt. Han har således vunnit och kan, när han finner för godt, hemta vadsumman." Verkligen betaltes också Ambrogiuolo fullkomligt redan följande dagen. Men Bernabò lemnade Paris och drog, med vredgadt sinnelag mot sin fru, till Genua. När han kom nära intill staden, ville han icke fara in, utan stadnade väl tjugo miglier derifrån på en sig tillhörig egendom och skickade en tjenare, på hvilken han särdeles litade, till Genua med två hästar och ett bref till sin fru, i hvilket han skref henne, att han kommit tillbaka, och att hon med tjenaren skulle fara honom till mötes. Men denne gaf han i hemlighet befallning att, så snart han kommit med damen till något ställe, som syntes honom lämpligt, utan barmhertighet döda henne och derpå återvända till honom. Då tjenaren anländt till Genua, aflemnat brefvet och framfört sitt ärende, mottog damen honom med hjertlig glädje. Följande morgon steg hon till häst med honom