och tog vägen till egendomen samt färdades allt framåt under mångahanda samtal, tills de anlände till en djup och enslig dal, rundtom kringsluten af träd och höga klippväggar. Detta tycktes tjenaren vara ett passande ställe att utan fara för sig utföra sin herres befallning; han drog derföre sin dolk, fattade damen vid armen och sade: "Min fru, befall Gudi er själ: ty ni får ej lemna stället, utan måste genast dö!" När damen såg dolken och hörde dessa ord, utropade hon med fasa: "För Guds skull nåd! Innan du bringar mig om lifvet, så säg mig, hvarmed jag förolämpat dig, att du vill mörda mig!" "Min fru," sade tjenaren, "mig har ni icke gjort något ondt; ej heller känner jag, hvarmed ni förtörnat er man. Jag vet blott, att han befallt mig att utan förskoning döda er under denna färd; och, om jag ej gör det, har han hotat mig med att låta hänga mig. Ni vet väl, för huru mycket jag har honom att tacka, och att jag icke töres vägra att göra, hvad han befaller. Gud vet, att jag känner medlidande med er; men jag kan ej göra annorlunda." Derpå sade damen under tårar: "Ack, för Guds skull nåd! Blif dock icke på en annans befallning dens mördare, som aldrig gjort dig något ondt! Gud, som allt ser, är mitt vittne, att jag aldrig begått något, som kunnat ådraga mig ett så hårdt straff af min man. Dock, derom vill jag ej nu tala; men du kan, om du vill, göra både Gud, din herre och mig till behag, om du tager mina kläder och i stället ger mig blott din jacka och en mantel. Vänd sedan tillbaka med de förra till min och din herre och säg, att du dödat mig. Jag svär dig vid det lif, du dermed skänker mig, att jag skall försvinna, skall resa till ett annat land, så att