sina. Dock dolde han sin förvåning och frågade höfligt, hvem de tillhörde, och om de vore till salu. Ambrogiuolo från Piacenza hade nämnligen på ett venetianskt skepp kommit till denna marknad med många varor och framträdde nu, då han hörde befälhafvaren för vakten fråga, hvems saker detta var, och sade leende: "Herre, de der sakerna tillhöra mig, och jag säljer dem icke. Men, om de behaga er, gör jag er gerna en skänk af dem." När Sicurano såg honom småle, fruktade han, att den andre måhända igenkännt hans drag; dock visade han en fast uppsyn och sade: "Du ler väl öfver, att en krigsman, som jag, frågar efter sådana qvinnosaker?" "Herre," genmälde Ambrogiuolo, "deråt skrattar jag icke, utan blott åt det sätt, på hvilket jag bekom de der sakerna." Derpå sade Sicurano: "Nå, vid Gud, om det icke är opassande, så berätta, huru du kommit åt dem." "Herre," sade Ambrogiuolo, "dem och ännu några andra skänkte mig en ädelboren dame i Genua, benämnd fru Ginevra, Bernabò Lomellinos husfru, en natt, då jag sofvit hos henne, och bad mig behålla dem för hennes skull. Nu måste jag le, emedan jag kom ihog Bernabòs dumhet, som var galen nog att sätta upp femtusen guldfloriner mot tusen andra om, att jag icke skulle kunna få min vilja fram med hans fru. Men jag gjorde detta och vann således vadet; och Bernabò, hvilken snarare bort straffa sig sjelf för sin dumhet, än sin fru för det, att hon gjort, hvad alla qvinnor göra, reste från Paris tillbaka till Genua och lät, efter hvad jag sedan förnummit, bringa henne om lifvet." När Sicurano hörde detta, insåg han strax anledningen till Bernabòs vrede mot sin hustru och begrep tydligen, att Ambrogiuolo