vore enda orsaken till alla hans lidanden; hvarföre han beslöt att ej lemna hans bedrägeri ostraffadt. Han ställde sig fördenskull, som om denna berättelse mycket roat honom, och förstod inom kort knyta sådan förtrolighet med Ambrogiuolo, att denne vid marknadens slut på hans uppmaning reste med alla sina tillhörigheter till Alexandria. Här lät Sicurano åt honom inrätta en varubod och anförtrodde honom betydliga summor af sina egna penningar, så att Ambrogiuolo, till följe af den stora nytta, hvartill hans vistelse i Alexandria lände honom, gerna der qvarstadnade. Sicurano, som imellertid blott tänkte på att kunna upplysa Bernabò om sin oskuld, gaf sig icke ro, förrän han genom bemedling af några ansedde genuesiske köpmän, som bodde i Alexandria, under allahanda förevändningar förmått honom att komma dit. Då Bernabò befann sig i temligen torftiga omständigheter, lät han i tysthet härbergera honom af en bland sina vänner, till dess tiden var inne för utförandet af hans planer. Imellertid hade Sicurano redan låtit Ambrogiuolo berätta sin historia för sultanen, som fann nöje i den. Men, när nu Bernabò anländt, ansåg han sig icke böra längre uppskjuta sitt företag, utan tog tillfället i akt för att erhålla sultanens tillåtelse att få föreställa honom Ambrogiuolo och Bernabò, på det att Ambrogiuolo i den sistnämndes närvaro med godo eller i annat fall med våld skulle fås att bekänna, huru det i sjelfva verket förhölle sig med det, hvaröfver han skröt i hänseende till Bernabòs fru. Ambrogiuolo och Bernabò trädde inför sultanen, och denne befallde i mångas närvaro med sträng uppsyn den förre att sanningsenligt berätta, huru