styrde han mot dem, och dessa kunde icke fly sa hastigt, att icke Paganino upphann den, i hvilken fruntimmerna befunno sig. Här varsnade han strax den sköna damen, förde henne i åsyn af herr Ricciardo, som redan var i land, ombord på sitt fartyg, utan att fråga efter de öfriga, och seglade bort. Om herr domaren, som var så svartsjuk, att han fruktade sjelfva luften, blef bedröfvad vid denna anblick, det behöfver man icke fråga. Imellertid klagade han förgäfves både i Pisa och annanstädes öfver corsarernes gudlöshet; ty han visste icke, hvem som beröfvat honom hans husfru, eller hvart hon blifvit förd. När Paganino såg sin fånge vara så skön, gladdes han öfver sin lycka; och, emedan han icke hade hustru, beslöt han att för beständigt behålla henne och begynte med de ljufvaste ord trösta henne, som grät bitterligen. Men, när natten kom, bibragte han, som tappat sin kalender och alldeles glömt bort både sön- och helge-dagar, henne sina tröstegrunder i handling, efter han tyckte, att ord föga hulpit på dagen; och på det sättet förstod han att lugna henne så väl, att, innan de anlände till Monaco, hade hon förgätit domaren och hans föreskrifter och började föra det gladaste lif i verlden med Paganino. I Monaco icke blott tröstade han henne dag och natt, utan höll henne äfven i all ära, såsom hon varit hans husfru. Imellertid kom efter någon tid underrättelsen om, hvar hon befann sig, till herr Ricciardos öron, hvadan han, emedan han icke ansåg någon annan kunna fullkomligt uträtta allt, som erfordrades, beslöt att sjelf resa efter henne, med full föresats att i lösen för henne erlägga hvilken summa som helst. Han gick till sjös och ankom