till Monaco, der han fick se henne, och hon honom, hvilket hon om aftonen omtalade för Paganino, jemnte det hon underrättade honom om sitt beslut. Följande morgon träffade herr Riccardo Paganino, gaf sig i sällskap med honom och gjorde sig inom kort ganska förtrolig och vänlig med honom, som låtsades icke känna gubben och blott väntade på, hvartill han ville komma. När nu herr Riccardo tyckte det vara tid, yppade han för honom så vältaligt och angenämt, han kunde, orsaken, hvarföre han ditkommit, och bad honom, att han ville återgifva honom hans fru, så skulle han få så mycket han önskade för henne. Härtill svarade Paganino med glad uppsyn: "Herre, ni är välkommen, och för att i korthet svara er, erkänner jag det vara sannt, att jag har en flicka hemma hos mig; men, om hon är er eller någon annans hustru, det vet jag icke: ty jag hvarken känner er eller henne utom så till vida, att hon någon tid vistats hos mig. Är ni, såsom ni säger, hennes make, skall jag föra er till henne, efter ni tyckes mig vara en älskvärd man, och jag är säker om, att hon i så fall lär känna igen er. Om hon bekräftar sanningen af era ord och vill följa med er, är jag för er artighets skull nöjd med hvad ni sjelf finner för godt att gifva i lösen för henne; men, skulle det icke så vara, vore det en ohöflighet af er att vilja taga henne från mig; ty jag är en ung man och kan lika väl som någon annan umgås med ett fruntimmer och särdeles med henne, som är den allra älskvärdaste, jag någonsin skådat." Då sade herr Riccardo: "För visso är hon min hustru; och, om du för mig till henne, lär du väl få se, huru hon strax faller mig om halsen. Derföre begär jag intet annat,