än hvad du sjelf nyss föreslog." "Låt oss då gå," sade Paganino. De begåfvo sig således till Paganinos hus och stadnade uti en sal, hvarpå Paganino lät kalla damen, och hon, prydligt klädd, utkom ur ett gemak i det rum, der herr Riccardo tillika med Paganino befann sig, men tilltalade sin man icke annorledes, än hon skulle gjort med en annan främling, som besökt Paganino. Då domaren såg detta, förundrade han sig storligen, emedan han väntat att af henne mottagas med stor glädje, och han sade vid sig sjelf: Måhända har den sorg och långa grämelse, jag utstått efter förlusten af henne, så förändrat mig, att hon icke känner igen mig. Derföre sade han: "Hustru, det har kostat mig dyrt, att jag förde dig ut på fiske; ty ingen har väl någonsin kännt en smärta, lik den, jag erfarit, sedan jag förlorade dig; men du tyckes icke igenkänna mig, så kallt och främmande lägger du dina ord. Ser du icke, att jag är din herr Riccardo, som kommit hit att betala, hvad den här adelsmannen, i hvars hus vi äro, kan begära, blott för att återfå dig och föra dig tillbaka? Tack vare sin artighet, afstår han dig för hvad jag vill gifva." Damen vände sig till honom, smålog något litet och sade: "Min herre, talar ni till mig? Se till, att ni icke tager felt om mig; ty, så vidt jag kan minnas, har jag aldrig sett er." Då sade herr Riccardo: "Gif akt på, hvad du säger, och betrakta mig riktigt! Om du rätt drar dig till minnes, lär du nog se, att jag är din Riccardo från Chinzica." "Min herre," sade damen, "ni får förlåta mig: det är kanske icke så passande för mig, som ni inbillar er, att länge betrakta er; men jag har icke dess mindre