sett på er länge nog för att finna, att jag aldrig förr träffat er." Nu tänkte herr Ricciardo, att hon blott af fruktan för Paganino icke i hans närvaro ville erkänna sig hafva sett honom, hvarföre han efter en stund utbad sig som en ynnest af Paganino att få tala några ord i enrum med henne. Paganino samtyckte gerna härtill, med villkor likväl, att han icke fick kyssa henne mot hennes vilja; och damen befallde han att gå med honom in i ett annat rum och åhöra, hvad han hade att säga henne, samt svara honom, som henne behagade. Damen och herr Ricciardo gingo således ensamma in i gemaket; och, när de satt sig ned, begynte herr Ricciardo säga: "Ack, mitt älskade hjerta, själ af min själ, mitt ljufva hopp, känner du då icke igen din Ricciardo, som älskar dig högre än sig sjelf? Huru kan det komma sig? Är jag då så förändrad? Ack, min ögonsten, se bara på mig litet!" Häråt begynte damen skratta och sade, utan att låta honom tala vidare: "Nog vet ni, att jag icke är så glömsk, att jag icke känner er såsom herr Ricciardo från Chinzica, min man; men, medan jag var hos er, visade deremot ni er känna mig ganska illa. Ty, hade ni varit eller vore ni så klok, som ni vill anses för, så skulle ni väl haft så mycket förstånd, att, när ni såg mig ung, frisk och kraftig, ni deraf begripit, hvad unga qvinnor behöfva utom kläder och mat, fast de af blygsamhet icke nämna något derom. Men, huru ni det gjort, vet ni bäst med er sjelf. Och, om lagstudierna förnöjde er mera än er hustru, skulle ni icke tagit er någon; fast mig tyckes det, att ni aldrig varit domare, utan snarare en utropare af helgdagar och