fester, så väl kände ni både dem och fastor och vigilier. Ja, hade ni låtit de arbetare, som odla era egendomar, hålla så många helgedagar, som den, hvilken hade min lilla täppa att bruka, skulle ni aldrig fått ett enda korn säd. Nu har jag träffat den, hvilken blifvit mig bestämd af Gud, som medlidsamt tagit min ungdom i betraktande, och med honom bor jag här i kammaren, der man icke vet, hvad fest är för något, jag menar sådana fester, dem ni, som mera tänkte på att tjena Gud än er fru, i så ofantligt antal begick. Ty genom denna dörr kommer hvarken sabbath eller fredag eller helgdagsafton eller qvatember eller den rysligt långa fastlagen, utan här arbetar man dag och natt och tröskar sin säd; och jag vet nog, huru bra det gick undan redan i morgse efter första ringningen. Derföre är det min afsigt att lefva hos honom och arbeta, medan jag ännu är ung, men gömma fester, vallfarter och fastor, tills jag blifver gammal. Men ni må resa med Gudi, så fort ni kan, och begå era fester utan mig, så mycket er behagar." När herr Riccardo hörde dessa ord, erfor han en outsäglig smärta och sade, när hon tystnat: "Ack, mitt ljufvaste lif, hvad är det, du säger? Har du intet undseende för dina föräldrars och din egen heder? Vill du förr lefva här i dödssynd som dennes föraktade frilla, än som min husfru i Pisa? När han ledsnat vid dig, jagar han bort dig, dig sjelf till stor nesa: jag åter skall alltid hålla dig så kär, att du, äfven mot min vilja, skall förblifva fru i mitt hus. Bör du väl för detta utsväfvande och skamliga begär öfvergifva din heder och mig, som älskar dig högre än mitt lif? Ack, mitt älskade hopp,