Här i våra nejder var och är ännu ett nunnekloster, hvilket jag dock icke vill nämna för att ej i någon mån förklena dess anseende, ganska ryktbart för sin helighet. För icke längesedan, medan der icke funnos flera an åtta nunnor med en abbedissa, alla unga, var en gammal beskedlig gubbe trädgårdsmästare för deras sköna örtagård; men, icke nöjd med sin lön, gjorde han upp sin räkning med klostrets förvaltare och återvände till Lamporecchio, hvarifrån han var bördig. Bland andra, som der mottogo honom med glädje, var äfven en ung, stark och kraftfullt byggd bonde, vid namn Masetto, som för att vara landtman såg rätt bra ut; och denne frågade honom, hvar han varit så länge. Den gode mannen, som hette Nuto, sade honom det. Masetto frågade honom då, hvarmed han gått klostret till handa. Härtill svarade Nuto: "Jag skötte deras vackra och stora trädgård, gick dessutom stundom till skogen efter ved, hemtade vatten och förrättade andra sådana småsysslor; men nunnorna gåfvo mig så klen lön, att jag med den knappt kunde betala mina skodon. Dertill äro de allesammans unga, och jag menar, att de ha sjelfva fan i kroppen; ty man kan aldrig göra dem något i lag. När jag ibland arbetade i trädgården, sade en: Sätt det här der, en annan: Sätt det der här, och en tredje tog hackan ur handen på mig och sade: Det här är icke bra; kort sagdt, de gjorde mig så mycken förtret, att jag lät trädgårdsarbetet vara och gick min väg derifrån; och derföre ville jag till sluts så för en som annan orsaks skull icke stadna qvar der längre, utan reste mina färde. Men deras förvaltare bad mig, när jag gick bort, att, om jag träffade på någon, som vore lämplig till sådant, skulle