jag skicka dit honom, och jag lofvade det; men lika så visst må Gud se till honom, som jag skaffar eller visar dit någon." När Masetto hörde dessa Nutos ord, kom honom i sinnet ett sa stort begär att vistas hos dessa nunnor, att han alldeles förgicks af längtan; ty af hvad Nuto sagt begrep han, att, hvad helst han önskade, borde der kunna lyckas honom. Men, då han insåg, att af den saken blefve intet, om han nämnde ett ord derom till Nuto, sade han till honom: "Ja, du gjorde då riktigt väl i att gå din väg! Huru kan en karl stå ut med qvinfolk? Då vore det bättre att lefva ihop med djeflar: ty sex gånger af sju veta de icke sjelfva, hvad de vilja." Men, när deras samtal var till ända, begynte Masetto att öfvertänka, huru han skulle bära sig åt för att få vara hos dem. Han visste väl, att han kunde riktigt förrätta sådana tjenster, som Nuto nämnt, och tviflade icke på, att han blefve antagen, hvad det beträffade; men han fruktade att icke mottagas der, emedan han var allt för ung och vacker. Efter många förslag tänkte han derför vid sig: Stället ligger långt härifrån, och ingen der känner mig; om jag således låtsar vara dumbe, taga de mig nog. I detta beslut stadnade han, lade sin yxa på axeln och gick, utan att säga för någon, hvart han tog vägen, klädd som en fattig man, till klostret. Anländ dit, gick han in och träffade händelsevis på gården förvaltaren, af hvilken han med sådana tecken, som dumbar bruka, begärde, att han måtte af barmhertighet gifva honom litet mat, så skulle han, om det behöfdes, hugga ved åt honom. Förvaltaren gaf honom gerna att äta och lade sedan för honom några knubbar,