dem Nuto icke kunnat klyfva, men med hvilka Masetto, som var ganska stark, snart kom till rätta. Förvaltaren, som måste gå till skogen, tog honom derpå med sig och lät honom der hugga ved; sedan ställde han åsnan framför honom och lät honom genom tecken förstå, att han skulle drifva henne hem med veden. Detta gjorde han också ordentligt, så att förvaltaren behöll honom qvar i flere dagar och lät honom förrätta åtskilliga förefallande göromål. Så hände, att abbedissan en dag fick se honom och frågade förvaltaren, hvem han var. Denne svarade: "Vördiga fru, det är en fattig döfstum man, som kom hit härom dagen och begärde allmosor; jag har gifvit honom dem och har sedan låtit honom göra rätt mycket, som behöfts här. Kunde han sköta en trädgård och ville stadna här, tror jag nog, att han skulle blifva oss till god nytta; ty vi behöfva en sådan, och den här är stark, och man kunde äfven använda honom till hvad man ville. Dessutom behöfde ni icke befara, att han skulle ge sig att skämta med era flickor." "Min sann," sade abbedissan, "deri har du rätt. Sök få veta af honom, om han förstår sig på trädgårdsarbete, och laga så, att han blir qvar. Skänk honom ett par slitna skor och en gammal rock, var smeksam och vänlig mot honom och gif honom sina fulla mål." Förvaltaren lofvade att göra så. Masetto, som icke var långt derifrån och låtsade sopa gården, hörde allt detta och tänkte glad vid sig sjelf: Låten I mig stadna härinne, skall jag sköta er kryddgård så, att den aldrig blifvit så brukad förr. När nu förvaltaren fann, att han ganska väl förstod sig på trädgårdsskötsel, och med tecken frågade honom, om han ville blifva qvar, svarade han likaledes genom