tecknande, att han gerna ville göra, hvad han önskade; och förvaltaren tog honom i tjenst, ålade honom att arbeta i köksträdgården och visade honom, hvad han hade att göra. Sedan gick han till andra klostrets göromål och lemnade Masetto allena. Medan han nu arbetade dag från annan, började nunnorna förtreta och gäcka honom, såsom ofta händer att man gör med döfstumma; de sade honom de skamlösaste ord i verlden, emedan de trodde, att han icke hörde det, och abbedissan, som kanske menade, att han saknade mycket annat utom talförmågan, bekymrade sig föga eller intet derom. Då hände sig en dag, när han arbetat strängt och lagt sig att hvila, att två unga nunnor, som gingo i trädgården, nalkades dit, der han låg, och begynte betrakta honom, som låtsade sofva. Då sade den ena, som var något käckare, till den andra: "Om jag visste, att du, icke förrådde mig, skulle jag säga dig något, som jag ofta tänkt på, och som kanske kunde blifva också dig till godo." "Säg det tryggt," svarade den andra; "ty för visso skall jag icke för någon yppa det." Då begynte den dristiga: "Jag vet icke, om du någonsin betänkt, huru strängt vi äro hållna, och att ingen karl någonsin får komma hitin, utom förvaltaren, som är gammal, och den här dumben. Nu har jag ofta hört flera qvinnor, som kommit till oss, försäkra, att all annan ljuflighet i verlden är en småsak i jemnförelse med den njutningen, när qvinnan plägar umgänge med mannen. Derföre har jag flera gånger föresatt mig att, efter jag icke kan det med någon annan, försöka med den här dumben, om det så är. Han är dertill den lämpligaste i verlden: ty, om han också ville, kunde han omöjligen omtala något; han