är, som du ser, en ung döfstum stackare, som vuxit om sitt förstånd. Jag ville således gerna höra, hvad du tycker om mitt förslag." "Fy bevars," sade den andra, "hvad är det du säger? Vet du icke, att vi lofvat bevara vår jungfrudom åt Gud?" "Åh," sade den förra, "huru mycket lofvar man icke Honom dagen i anda, som man icke håller det ringaste? För öfrigt, om vi ha lofvat Honom den, så finnes nog någon eller några, som gömma den åt Honom i vårt ställe." Härtill sade hennes kamrat: "Men tänk, om vi blefve hafvande! Hur skulle det då gå?" Den första svarade då: "Du begynner då tänka på olyckan, innan den ännu är till; när det händer, är tids nog att finna råd derför. Vi ha tusen sätt att laga så, att ingen får veta det, blott vi sjelfva icke säga något." Då den andra hörde detta, sade hon, som redan kände större begär än sin kamrat att pröfva på, hvad mannen är för ett slags djur: "Välan, hur skola vi göra?" Dertill svarade den förra: "Du ser, att det är inemot nionde timmen; jag tänker, att alla systrarna sofva, utom vi. Vi skola derföre se noga efter, om någon finns i trädgården; och, är ingen här, hvad hafva vi då att göra annat än fatta honom vid handen och föra honom till det der skjulet, der han brukar skydda sig för regn? Der stadnar den ena hos honom, medan den andra håller vakt. Han är så enfaldig, att han nog beqvämar sig till hvad helst vi vilja." Masetto hörde hela detta samtal, och, beredd att lyda, afbidade han blott, att den ena af dem skulle fatta tag i honom. Sedan de sett väl efter öfverallt och funnit, att de ingenstädes ifrån kunde varsnas, nalkades den, som först talat, Masetto och väckte honom; och han stod