genast upp. Derpå fattade hon honom vid handen med smeksamma åtbörder och förde honom, under det han fånigt skrattade, till skjulet, der Masetto, utan att allt för länge låta bedja sig, gjorde, hvad hon ville. Såsom redlig väninna lemnade hon, sedan hon fått sin önskan uppfylld, plats för den andra, och Masetto ställde sig alltjemnt enfaldig och tillfredsställde deras begär, så att de, innan de gingo sin väg, mer än en gång ville pröfva, huru den döfstumme förstod sig på att rida. Sedermera sade de ofta under sina samtal, att detta nöje vore så ljuft, ja, ljufvare, än de hade hört; och derföre passade de också då och då på lägligt tillfälle för att roa sig med dumben. Imellertid hände sig en dag, att en af de andra systrarna varsnade deras förehafvande från fönstret i sin cell och visade det för två andra. Först talade de om att anklaga dem hos abbedissan, men ändrade sedan beslut, kommo öfverens med dem och blefvo delaktiga af Masettos förmåga. Äfven de öfriga tre ingingo tid efter annan af olika händelser i detta kompaniskap. Slutligen begaf sig, att abbedissan, som ännu icke märkt något häraf, en dag, när det var mycket varmt, gick helt ensam kring i trädgården och råkade på Masetto, som för det myckna ridandet om nätterna snart nog blef trött om dagen; han låg utsträckt i skuggan af ett mandelträd och sof, och, som vinden hade slagit tillbaka hans kläder framtill, var han der alldeles obetäckt. Damen betraktade allt noga, och, då hon såg sig allena, erfor hon snart samma begär, som hennes unga nunnor. Hon väckte derföre Masetto och förde honom till sig i sin kammare, der hon behöll honom i flera dagar, till