också genom en så hög anledning bana sig väg till den efterlängtade döden, påtände han förmedelst medbragt flinta och stål sitt ljus, gick, väl inhöljd i mantelen, mot gemakets dörr och klappade två gånger på med käppen. Dörren öppnades af en helt sömnig kammarfru, som tog och gömde ljuset, hvarpå han utan att säga ett ord gick innanför sängomhänget, aflade sin mantel och steg i sängen, der drottningen sof. Der tog han henne med varmt begär i famn, men ställde sig förtörnad, (emedan han visste, att när konungen var vred, brukade han icke säga något) och njöt sålunda, utan att tala eller tilltalas, flera gånger drottningens förtroligaste ynnest. Och, fastän det tycktes honom svårt att skiljas från henne, steg han likväl slutligen upp af fruktan, att ett för långt qvarblifvande kunde vända den njutna lusten i smärta, tog åter manteln och ljuset, gick bort utan att säga något och återvände, så fort han kunde, till sitt läger. Knappt kunde han likväl hafva hunnit lägga sig, förrän konungen stod upp och gick till drottningens gemak, hvaröfver hon högligen förundrade sig. När han stigit i sängen och gladt helsat henne, tog hon sig dristighet till af hans vänlighet och sade: "Älskade herre, hvad är det för nytt bruk i natt? Just nyss gick ni från mig, efter att mer än vanligt hafva förnöjt eder med mig, och nu vänder ni så snart tillbaka? Se till, hvad ni gör." När konungen hörde dessa ord, anade han genast, att drottningen blifvit bedragen af någon likhet i gestalt och åtbörder; men såsom en förståndig man beslöt han strax att, efter hvarken drottningen eller någon annan märkt det, icke göra henne uppmärksam härpå. Detta hade månge varit nog dåraktiga att icke göra, utan