skulle i stället sagt: Jag har icke varit här; hvem kunde det vara? Huru kom han, och huru gick han sin väg? Häraf hade då många obehagligheter uppstått: han skulle utan orsak bedröfvat sin gemål och dertill kanske gifvit henne anledning att ånyo åstunda, hvad hon redan njutit, samt sålunda genom sitt eget tal bragt skam öfver sig af det, som, förtegadt, icke kunde lända honom till någon vanheder. Mera förtörnad i sitt sinne, än i anlete och ord, svarade konungen henne således: "Hustru, synes jag er ej man att vända ännu en gång tillbaka, fastän jag redan varit här förut?" Härtill svarade damen: "Jo visst, min ädle herre! Dock beder jag er hafva akt på eder helsa." Då sade konungen: "Nåväl, jag vill följa ert råd och denna gång vända åter utan att längre besvära er." Med sinnet fullt af vrede och hämndetankar för den förolämpnings skull, han visste vara sig tillfogad, drog han åter på sin mantel och lemnade gemaket, besluten att i tysthet söka utforska, hvem som gjort detta, emedan han trodde, att han tillhörde palatsets folk och, eho det vara månde, icke hade kunnat lemna detta. Han satte derföre en ljusbit i en liten lykta och begaf sig till en mycket lång sal, som låg ofvanpå häststallen i hans palats, och der nästan hela hans tjenarskara sof i en mängd sängar. Han mente, att, hvem än den vore, som gjort, hvad drottningen omtalat, måste hans puls och hjertslag icke hafva lugnat sig från den utståndna mödan; derföre kände han, begynnande från den ena af salens ändar, på allas bröst för att märka, om hjertat sloge häftigt på någon. Alla andra sofvo tungt utom den, som varit hos drottningen; och, då han nu såg konungen