nalkas och anade, hvad han sökte, började han känna en så liflig fruktan, att denna ytterligare ökade den hjertklappning, hans kärliga ansträngningar qvarlemnat. Han trodde fullt och fast, att konungen, om han märkte detta, skulle utan dröjsmål döda honom; men, ehuru flera förslag genomkorsade hans hufvud, beslöt han dock, då han såg konungen obeväpnad, att låtsa sofva och afvakta, hvad han skulle göra. Sedan nu konungen kännt på många, men icke funnit någon, som han ansåg för den brottslige, kom han slutligen till denne och sade vid sig, då han märkte hans hjertas hårda slag: Denne är det. Men, som han icke ville låta märka något af hvad han ärnade företaga, gjorde han intet annat, än att han med en sax, som han medtagit, från hans hufvud på ena sidan afklippte något hår, som det folket då för tiden brukade bära ganska långt, för att på detta tecken igenkänna honom följande morgon. Härpå gick han bort och återvände till sitt gemak. Stalldrängen, som kännt allt detta och var ganska slug, insåg helt tydligt, hvarföre han blifvit så märkt; han stod således ofördröjligen upp och, sedan han hemtat en sax från stallet, der några stycken sådana händelsevis funnos för hästarnes rykt, gick han sakta till alla, som lågo der i salen, och afklippte på samma sätt deras hår vid örat. Sedan lade han sig, utan att hafva blifvit varsnad af någon, åter att sofva. När konungen följande morgon stod upp, befallde han, att, innan palatsets portar öppnades, alla hans tjenare skulle framträda för honom; och så skedde. Då de nu allesammans med blottade hufvuden stodo inför honom, såg han efter bland dem för att igenkänna den,