han klippt ; men, när han fann större delen af dem med på lika sätt klippt hår, förundrade han sig och tänkte vid sig: Den, som jag söker, ådagalägger rätt väl, att han, ehuru af ringa stånd, likväl äger stor klokhet. Som han insåg, att han icke utan stort uppseende kunde utfinna den, han sökte, beslöt han att icke för en otillräcklig hämnd ådraga sig stor smälek, men ville dock med ett enda ord varna honom och visa honom, att han märkt hans list. Derföre vände han sig till dem alla och sade: "Den, som gjort det, må icke vidare försöka slikt; och gån nu med Gudi." En annan skulle kanske låtit vippa, pina, förhöra och fråga dem och derigenom upptäckt, hvad hvar och en bör bemöda sig om att dölja. Om han då också funnit den brottslige och fått fullkomlig hämnd på honom, hade han i alla fall icke minskat, utan mycket ökat sin egen vanära och dertill befläckat sin hustrus ärbara namn. De, som hörde hans ord, förundrade sig och frågade länge sins imellan, hvad konungen dermed velat säga; men ingen förstod dem utom den, hvilken de angingo. Såsom en förståndig man upptäckte denne aldrig, medan konungen lefde, förhållandet och vågade heller aldrig mera sitt lif på ett dylikt vådligt förehafvande.