de munkar, till hvilka vi i vår öfver måttan stora lättrogenhet sätta allt för mycken lit, likväl på fint sätt kunna luras och äfven då och då blifva lurade ej blott af män, utan till och med af oss qvinnor. Uti vår stad, som är mera uppfylld af svek, än af kärlek och trofasthet, lefde för icke många år sedan en ädel dame, prydd af skönhet och af naturen lika mycket som någon annan begåfvad med höfviskhet, själshöghet och fint förstånd; hennes namn äfvensom några andra personers, hvilka i denna berättelse förekomma, vill jag, ehuru jag känner dem, icke upptäcka, emedan ännu några lefva, hvilka i stället för att, som sig bör, med ett löje fara öfver saken, kunde deröfver känna ganska stor förtrytelse. Ehuru af hög härkomst, såg denna dame sig gift med en ylleväfvare och kunde icke qväfva sitt förakt öfver, att hennes man var handtverkare, emedan hon icke ansåg någon man af ringa stånd, om än aldrig så rik, värdig en ädelboren fru; och derföre, samt då hon dessutom fann, att han med alla sina rikedomar icke dugde till något annat än att anordna ett blandadt tyg, sätta upp en väf eller tvista med en spinnerska om spånad, beslöt hon att, så ofta hon kunde, undvika hans omfamningar och i ersättning åt sig utse någon, som vore dertill värdigare än ylleväfvaren. Till följe häraf förälskade hon sig också i en rätt hurtig man af medelmåttig ålder, och det så häftigt, att hon icke utan bekymmer tillbragte en natt, om hon dagen förut icke sett honom. Men den gode mannen märkte det icke och bekymrade sig således icke derom; och hon, som var mycket försigtig, vågade hvarken genom qvinnobudskap