skulle resa som podestà till Milano, hade han skaffat sig allt, som erfordrades för att kunna hedersamt uppträda; allenast en häst, som var nog skön för honom, fattades honom ännu, och, då han icke kunde finna någon, som behagade honom, var han i förlägenhet härför. Nu fanns då för tiden i Pistoja en ung man vid namn Ricciardo, af låg härkomst, men mycket rik, och som plägade gå så smyckad och fint klädd, att han allmänt kallades Zima (sprätten). Denne hade i lång tid älskat, men utan framgång uppvaktat herr Francescos fru, som var en ganska skön och mycket dygdig dame. Han ägde en af de vackraste gångare i hela Toscana, den han också för dess skönhet högt värderade; och, då hvar man visste, att han sökte vinna herr Francescos fru, sade någon till den senare, att, om han begärde hästen af Zima, skulle denne säkerligen skänka honom den af kärlek till hans fru. Herr Francesco lät då, lockad af girighet, kalla Zima till sig och begärde att få köpa hans häst, viss om, att Zima skulle erbjuda den såsom gåfva. När Zima hörde detta, gladdes han och svarade riddaren: "Herre, om ni också gåfve mig allt, hvad ni äger i verlden, skulle ni ändock icke få köpa min häst; men väl kan ni få den till skänks, om ni så vill, dock med det villkor, att jag, innan ni erhåller den, får med er tillåtelse och i er närvaro tala några ord vid er husfru på så långt afstånd från alla, att ingen annan än hon kan höra mig." Förledd af sin snålhet, och i hopp att kunna bedraga honom, svarade adelsmannen, att han samtyckte härtill, och att Zima kunde tala, så länge han behagade. Han lemnade honom derpå i salen af sitt palats, gick in i sin frus gemak, berättade henne, huru lätt han kunde vinna