hästen, och ålade henne att gå ut och åhöra Zima, men tillika väl taga sig till vara för att svara vare sig mycket eller litet till något af hvad han sade. Damen tadlade mycket detta aftal; men, då hon måste rätta sig efter sin mans önskningar, lofvade hon likväl att göra så och följde honom till salen för att höra, hvad Zima ville säga. Sedan denne bekräftat öfverenskommelsen med riddaren, satte han sig jemnte damen i ena ändan af salen ganska långt från de andra och begynte tala sålunda: "Dygdädla fru, det synes mig ganska visst, att ni, så förståndig ni är, redan för längesedan rätt väl kunnat inse, huru hög kärlek till er er skönhet, som otvifvelaktigt öfvergår alla andras, jag sett, ingifvit mig. Dervid lemnar jag alldeles åsido era berömvärda seder och öfriga utmärkta egenskaper, som skulle förmå fängsla hvarje högsint mans själ. Jag behöfver således icke i ord ådagalägga er, att min kärlek är den innerligaste och varmaste, en man någonsin burit till en qvinna; och i den skall jag ofelbart framhärda, så länge mitt arma lif uppehåller dessa lemmar, ja, än längre: ty, om man älskar derborta liksom här, skall jag i evighet fortfara att älska er. Ni kan derföre vara säker om, att ni äger intet, vare sig dyrbart eller ringa, som ni så helt och hållet kan anse för ert och så i alla händelser påräkna, som mig, mitt värde må vara hvilket som helst, och likaså allt, hvad mig tillhör. Och för att gifva er det klaraste bevis härpå försäkrar jag er, att jag skulle anse det för en större nåd, om ni befallde mig något, som behagade er och som stode i min magt, än om hela verlden genast lydde mina bud. Om jag sålunda i så hög grad, som ni hört, är er egen, djerfves jag väl icke otillbörligen att frambära mina böner för er höghet,