från hvilken ensam, och icke från något annat, all min ro, all min tycka och välfärd kan komma; och såsom eder ringaste tjenare beder jag er, min dyra skatt och enda förhoppning för min själ, som i sin kärleksglöd blott uppehålles af hoppet till er, att ni gunstigt täcktes mildra er förut mot mig visade stränghet, så att jag, som helt och hållet är er, må, vederqvickt af edert medlidande, kunna säga, att, liksom jag förälskat mig genom er skönhet, så har jag äfven genom henne återfått lifvet; ett lif, som, om ert stolta sinne icke bevekes af mina böner, otvifvelaktigt skall utslockna och dö, och hvars mörderska ni då skall kallas. Men, utan att nämna, det min död icke lände er till heder, tror jag äfven, att samvetet en gång skulle derför göra er förebråelser: ni skulle ångra er gerning och ofta, vänligare sinnad, säga vid er sjelf: Ack, huru illa gjorde jag ej i att icke hysa medlidande med min Zima! Då likväl denna er ånger icke båtade till något, skulle den blott orsaka er så mycket större qval. Må ni således, på det att detta icke måtte hända, upphöra med er hårdhet nu, då ni ännu kan bistå mig, och, förr än jag dör, bevekas till barmhertighet mot mig; ty i er magt allena står det att göra mig till den gladaste, liksom till den sorgsnaste menniska bland lefvande. Jag hoppas, att er huldhet är stor nog för att icke tillåta, att jag för min långvariga och brinnande kärlek erhåller döden till belöning, utan att ni med ett vänligt och ynnestfullt svar vill styrka mina lifsandar, som helt förskräckta darra i eder åsyn." Här tystnade han, och efter de djupaste suckar smögo sig några tårar ur hans ögon, medan han väntade på, hvad den ädla damen skulle svara.