honom den sköna gångaren. Så snart han har afrest, lofvar jag dig ofelbart vid min heder och den uppriktiga kärlek, jag till dig bär, att du inom få dagar skall vara ensam med mig, och att vi då skola skänka vår kärlek en angenäm och fullkomlig tillfredsställelse. Och, på det jag icke må behöfva en gång till tala med dig om denna sak, säger jag dig nu, att samma dag, du får se två handdukar upphängda i fönstret till mitt gemak, som vetter utåt vår trädgård, skall du sent på aftonen, i det du väl vaktar dig för att blifva sedd, komma till mig genom trädgårdsporten. Du skall då finna mig, som väntar på dig, och sedan skola vi hela natten igenom hafva glädje och förnöjelse af hvarandra, så mycket vi önska." När Zima å damens vägnar så sagt, begynte han åter tala å sina egna och svarade sålunda: "Dyraste dame, af öfverflödande glädje öfver ert goda svar äro alla mina sinnen så överväldigade, att jag knappt kan finna ord för att framföra min skyldiga tacksägelse. Men, kunde jag också tala så, som jag önskade, vore likväl ingen tid lång nog för mig för att fullkomligt tacka er, såsom min känsla och min pligt fordrade. Jag lemnar derföre åt ert eget förståndiga omdöme att sluta till det, som jag oaktadt min önskan icke förmår i ord uttrycka. Blott det vill jag säga er, att jag ofelbart tänker göra, såsom ni ålagt mig; och då skall jag, måhända mera lugn, efter förmåga bemöda mig att för den härliga gåfva, ni förunnat mig, betyga er min tacksamhet, så mycket jag någonsin kan. För närvarande återstår mig intet att säga; må derföre Gud, min dyraste dame, förläna er den största glädje och lycka, ni kan önska; och nu Gud befalld!"