Till allt detta sade damen icke ett enda ord; hvarpå Zima stod upp och vände tillbaka till riddaren, som, då han såg honom uppstå, gick honom till mötes och leende sade: "Hvad menar du? Har jag riktigt hållit mitt löfte?" "Nej, herre," svarade Zima; "ty ni lofvade mig att få tala med er husfru, men ni har öfverlåtit mig en marmorbild." Dessa ord behagade mycket riddaren, som, huru goda tankar han än hyst om sin fru, nu om henne fattade än högre, och han sade: "Nu är åtminstone den häst, som förr tillhörde dig, min." Härtill svarade Zima: "Ja, herre. Men, hade jag trott, att denna er ynnest skulle inbringa mig den frukt, jag skördat, så hade jag icke begärt den af er, utan hellre strax skänkt er hästen. Gifve Gud, att jag handlat så; ty nu har ni köpt hästen, men jag har icke sålt den." Riddaren log häråt och begaf sig, då han sålunda skaffat sig en gångare, få dagar derefter på väg samt reste till Milano som podestà. Damen, som qvarstadnat hemma och nu var fri, tänkte ofta på Zimas ord, på den kärlek, han bar till henne, och på hästen, som han för hennes skull bortskänkt; och, då hon tidt och ofta såg honom gå förbi sitt hus, sade hon vid sig sjelf: Hvad gör jag väl? Hvarföre förlorar jag min ungdomstid? Han har rest till Milano och kommer icke tillbaka på dessa sex månader; och när skall han väl ersätta mig dem? Kanske när jag blir gammal? Och dessutom när skall jag väl någonsin finna en sådan älskare som Zima? Jag är ensam och behöfver icke frukta för någon: jag vet icke, hvarföre jag icke njuter denna förnöjelse, medan jag kan. Jag lär icke alltid finna ett tillfälle, sådant som det närvarande. Ingen får veta det; och, om det också till